Semeli.

Ikväll har jag befunnit mig i Kårstas skogar i ett litet rött hus med vita knutar. I det huset bor min pappa. Den bästa pappan som går i ett par skor. Nu borde jag mest bara sova, för imorgon blir det jobb sju till femton. Och det är någonting som växer i mig. Någon bekant frustration om att göra någonting. Läser saker jag skrev i september och allt som hör till efter det fram till nu. Det har hänt så mycket på inte ens ett år. Nu sitter jag här och det kommer att komma ett till september och ett nytt november. Då är jag inte längre kvar här. Inte i Kårsta. Inte i Stockholm. När jag tänker på det vet jag faktiskt inte riktigt vart jag ska ta vägen. Fast på ett väldigt väldigt bra sätt.

Igår lekte vi burken. Det var fint. Nu säger jag nog mest bara godnatt till världen.