InThaJail

Jag ser ut som en fånge men jag är ingen fånge. Jag bara längtar fruktansvärt mycket efter friheten. Jag har den senaste tiden levt i förnekelse att jag pluggar, och istället för att läsa har jag kännt hur gräset blivit grönare, sett hur Stockholm vaknat till liv och värmts upp, druckit vin och ignorerat ljudet av universitetet. Nu ska jag skriva en tenta om kön och sexualitet så egentligen kan jag inte ha det bättre. Min tanke är att fokusera på kvinnans kropp och hur den påverkas av rasism och antifemnism. Vore underbart att få in det rosa genombrottet också. EU-valet vill jag inte ens prata om just nu, jag är inte redo att ta in allt, inte redo att möta det. Jag återkommer.
 
Denna dag började med ett impulsivt möte med en kvinna från den antropologiska instutionen. Jag har blivit utvald att tillsammans med två andra studenter ställa ut foton på SU i höst. Det kvittrar inombords, jag har ju aldrig aldrig vågat göra något liknande förrut. 
 
Nordstjärnegatan | | En kommentar |

Med min faster/Con mi tia

 
I mars åkte jag till Teneriffa för att hälsa på min faster som bodde där under en tid. Mi tia, mi tia. Egentligen har hon alltid varit så mycket mer än min faster. När jag var liten var hon min vän och min kompanjon när vi byggde upp egna världar i skogen eller förberedde matsäck tillsammans innan vi gick utan att veta vart. Nu när jag är äldre har hon blivit en syster och någon som jag insett inspirerat mig under hela mitt liv. Hon var den som såg allt i mig innan jag hade sett det själv. Hon gav mig tomma antecknigsböcker som hon ville att jag skulle fylla med ord för hon såg att jag älskade det. Hon berättade historier för mig som gjorde att min fantasti fick en annan dimension. Hon hjälpte mig genom att alltid låta mig göra allt själv. Även om det skiljer 44 år mellan oss så har jag alltid sett henne som jag sett mig själv. Vi har alltid stått på samma linje, vid samma vägkant, i samma kaos, i samma skogsdunge, vid samma hav, under samma tid. Underligt egentligen, men också så jävla vackert, att kunna hitta sig själv i någon som redan levt det jag lever nu. 
 
På Teneriffa speglades de stora molnen mot vågorna och vid klipporna satt fiskare iklädda stora hattar. Vi letade oss alltid bort från de stora gatorna för att hitta smultronställen med loppisar och underbar paella. På kvällarna gick vi barfota längs strandkanten och studerade hur hårt det slog och hur hårt det slagit. Livet. Havet. Livet. Hav. Vågkraft. Kraftvåg.  
Nordstjärnegatan | | En kommentar |

Fast i en jävla byrå(krati)

 
 
När jag föddes år 1990 var min finska mamma och min svenska pappa inte gifta och jag blev automatiskt i systemet finne. Finne på papret. Finne i systemet - trots att jag ploppade ut ur min mammas snippa på ett svenskt sjukhus i Danderyd. När jag var liten uppstod, vad jag vet, inga bekymmer, men efter att jag fyllde 18 har det uppstått förvirring gällande min 'svenskhet'. "Nä, du är inte svensk, vi hittar dig inte i.. systemet" fick jag i ansiktet när jag åkte in akut till Sundsvalls sjukhus en eftermiddag i augusti. Just detta exempel är egentligen en petitess. Situationen är nu att min röst inte får höras i EU-valet, min mun hålls för och jag får vara tyst - pga är inte svensk. Jag är finsk. Finskt pass - finskt personnummer - finskfinsk.
 
Jag går längs perongen vid Stockholms meteropol T-centralen och ser hur SL okritiskt gör reklam för Sverigedemokraterna, ett rasistiskt parti som andas ut hur de vill "stoppa det organiserade tiggeriet på våra gator". Våra? Tanken på hur andra personer som också vuxit upp i detta land, precis som jag, bemöts gällande sitt medborgarskap och hurvida 'svenska' de är, gör mig ledsen. Enligt normen är jag priviligerad som vit med svenska som modersmål och behöver därför inte bli ifrågasatt av poliser från REVA-projektet när jag ska åka tunnelbana.
 
Självklart, jag har möjlighet att fixa ett svenskt medborgarskap, det är ju bara att punga upp lite stålars på bordet och pangbomhejsvej så blir jag svensk. Det är ju inte så jävla svårt, tänker ni. Men om dessa pengar inte finns, om dessa hundralappar, för andra tusenlappar, inte ligger tryggt bevarat under huvudkudden, vad gör en då? Trollar? Alla dessa gränser som målas upp mellan oss som kritvita streck gör att vi glömmer bort att vi är människor, alla är vi människor, men ändå byggs det upp murar omkring oss som vi behöver klättra över. Men tänk om en inte kan klättra?
 
Jag får inte rösta. Samtidigt ligger människor i sina soffor som kan men som inte bryr sig, eller som inte vet (eller som tror att de vet och röstar på SD). Här i min soffa ligger jag, full på vilja att påverka. Min röst är viktig, allas röst är viktig, ingen röst är bortkastad. Just därför svider det så jävla mycket i fingarna, ömmar i mitt bultande hjärta, att jag inte får vara med. Jag ska fixa detta såklart, bli 'svensk' och så vidare (för jag är finsk, om ni hade missat det). Så kära ni, höj era röster, utnyttja den, för ni kan. Ni kan få era ord sagda och de kommer att höras och räknas med. De kommer att göra skillnad, dessa röster kommer att skriva historia. Läs på om ni känner er osäkra, jag hjälper gärna till. I höst kommer jag förmodligen kunna vara med i ert gäng för då kommer jag också att vara 'svensk'. 
 
(Hej hopp. Tips, rösta rosa. Rosa är najs. Nä, sorry, ska inte propagera heheheh. Men aa.. det hade jag lagt min röst på om jag inte hade varit....FINSK). 
 
Nordstjärnegatan | | 2 kommentarer |
Upp