Långsamt vrider hon om nyckeln till samma dörr som för tolv år sedan. Det är precis samma geografiska plats, i samma trappuppgång med orangemålade väggar och stora fönster med karmar som en kan sitta i. Plastmattorna är kvar och dem gula tapeterna sträcker sig fortfarande nästan ändå upp till det vitmålade taket. Till och med köksluckorna ser likadana ut, samma 90-talsstuk, uppfräschat men beiget. Ingenting har egentligen förändrats. Allt är bara mer använt, mer nedsmutsat, mer trasigt, krackelerat, härjat.
*
Hon sitter i bilen tillsammans med hennes lillebror som är fyra år yngre än henne. Hon är uppklädd, han har uppknäppt sportjacka. Utanför bilrutorna försvinner sommaren lika snabbt som de närmar sig sitt andra hem. Regn faller snart. Det luktar regn ända in i det nötta bilsätet. Hennes mamma biter ihop och hon biter ihop. Ingen biter ihop. De låtsas som om ingen biter ihop. Sista rondellen är som en karusell men ingen kan kliva av. Längre bort står han på trottoarkanten och ju närmare de kommer desto större blir han. Torra vattenpölar speglar stenhusen och hans blåa jeansjacka. I hans ena bakficka sticker hans läderplånbok upp och i den andra ligger en General grovsnusdosa. Cirklar på jeanstyg. Jeanstyg av cirklar.
*
Kylskåpet surrar högt och det drar från dem stora fönstrena. Det är tomt men det ska bli fullt. Hon ska fylla hennes hem med hennes liv som ska bli hennes värld. Hon vill måla någonting på väggarna och låtsas som om det inte gör någonting. Tänk att måla utan att tänka. Eller hoppa ut genom fönstret för att se vad som händer då. Hon har velat leva och hon vill ingenting annat än det nu.
*
Hon tar lillebror i handen men han vill inte hålla hennes hand. Han vill springa och han vill ramla omkull för att kunna springa vidare igen. Hon vill också springa men hon har aldrig lärt sig hur en springer för det är så mycket enklare att stå kvar vid trottoarkanten och se hur mamma åker tillbaka genom rondellen. Det står ett berg precis intill hennes smala handleder. Sandaler från Skopunkten. Diadem. Berget ramlar nästan över henne och hon vet att om det ramlar kommer hon inte kunna andas men då låtsas hon som om hon är en fågel. Fåglar kan flyga, det kan inte människor.
sandra, du är den absolut coolaste jag vet och det vet du ju eftersom jag sa det till dig redan för fem år sedan när du blev en så viktig person i mitt liv.
så fantastiskt öppet och välskrivet att det gör ont och så ont att det får göra ont i dig.
tycker så mycket om dig.