Ovanlig onsdag
Pappa ringer mig tidigt på morgonen och efter en stund frågar han om
Christoffer är hos mig fortfarade. Vaddå fortfarande, vad sluddrar du om pappa.
Lillebror är ju i Australien. Pappa förstår snabbt situationen, han är försagt sig.
Först blir jag arg. Vad då, är lillebror hemma och han har inte sagt någonting, han
har inte ens ringt till sin storasyster som älskar honom så förskräckligt mycket för
att meddela att han är hemma igen. Sen slog tanken mig och jag blev alldeles pirrig,
nervös, förväntansfull. Lillebror är hemma och lillebror ska överaska mig. Jag var
tvungen att rusa iväg till universitetet och tänkte att i värsta fall kommer jag inte ens
träffa honom idag. Hur ska han hitta mig. Hur ska han veta vart jag är. När jag kommer
till skolan berättar jag för mina vänner om att han är hemma igen och att jag är så
glad och att han inte vet att jag vet men det gör liksom ingenting. När föreläsningen
är slut packar jag ihop mina saker och precis när jag ska lämna lokalen öppnas dörren
och där står han. Där står han och jag förstod först ingenting, stod mest still som om
allt var precis som vanligt. Sen vill jag nästan skrika, inte gråta, bara skrika men jag
skriker inte och jag gråter inte. Jag bara kramar bara om honom och jag släpper
inte för det var så länge sen. 155 dagar utan varandra. Rekordtid och många långa
tider utan varandra har vi tagit oss igenom förrut. Hans hår är ljust och längre
än sist, han är solbränd och han har min norska stickade tröja på sig. Vi sätter
oss i bilen, han har ju körkort nu den lilla skitungen, och vi åker hem till mig
och dricker kaffe. Jag och världens bästa lillebror. Det är underligt hur stark och
så svag en människa kan göra en.
så svag en människa kan göra en.