Onsdagar
Jag går på, tar bussen igen och skriver låttexter till livet. Försöker hitta rätt melodi till det som är nu. Den rätta takten, en svinlande men stabil som letar men står kvar. Något som inte ramlar för fort men som slår jämt men med puls. Jag går förbi Danderyds sjukhus, går förbi buskar som somnat in, sparkar på snön som lagt sig längs asfalten för att skydda, springer lite lätt för ibland är det så skönt att bara springa, låta kroppen virvla, lätta från marken. Jag tar roslagsbanan och åker förbi alla husen som jag nästan räknar nu. Jag har sett dem så många gånger. Tusentals. Miljoner personer har rest samma väg som mig. Fingrar på den turkosa halsduken, gömmer dem lätt för dem fryser och jag iaktar alla som delar samma vagn som mig och undrar hur dem hamnade där och vart dem ska sen. Nynnar lite högt, kanske för att någon ska höra. Kommer på mig själv med att le och jag ser att han också ler när han ser mot mig och vi ler tillsammans. Det är så enkelt egentligen, så litet och så enkelt som blir så stort.