Semeli.

För 11 dagar sedan vandrade jag ut från flygplanet på Bromma flygplats rakt ut på den kallaste asfalten. Bakom mig kom en parad av vuxna rockklädda fredagskonferanspersoner med weekendrullväska och jag kunde kanske inte känna mig mer malplacerad än precis där, i kylan, klädd i indisk kurti och bruna skinnsandaler. Ögonblicket när kvinnan bredvid mig lite diskret lutar sig bort när jag sveper om mig mina odefinierbart doftande sjalar fick mig att förstå vart jag var på väg - hem, Sverige, Stockholm, renlighet, perfektion, yta, folktomt. Förmodligen trodde hon att jag bar på både löss, luftsmittbar diare och annat hot mot hennes oförstörda nagelband och korta page. Jag hade planerat storslagen entre men var alldeles för nedfrusen, alldeles för mycket mentalt närvarande i Indien, att det endast blev en kram och en lätt känsla av utmattning. Inombords bar jag någonting starkare, någonting större, en energi som jag aldrig tidigare varit i närheten av. Under fyra månader har jag kapslat in Indien som små, små celler och placerat dem långt in, så pass långt att dem förmodligen alltid kommer att finnas där. När jag behöver dem kommer jag att plocka fram dem och jag kommer dela dem med er. Jag kommer äta på dem när jag är hungrig, när jag går vilse och inte hittar hem, när jag flyger iväg för långt för det är så lätt att jag gör det här i Stockholm. Det är så mycket enklare att flyga än att stanna kvar, att vara där istället för här, men nu ska jag vara precis här och ingen annanstans. 

 

Kylan omvandlades snabbt till den varmaste. Även om marken är snötäckt och även om min hud sakta torkas och bleknas bort så har ni omfamnat mig. Jag har även flyttat igen, denna gång bar det av till Solna, till Nordstjärnegatan intill Solna station, och i vår ska jag plugga socialantropologi igen. Även om gatorna är tommare här, så mycket mer ensamhet och egoism, så finns allt annat som är jag och det är jag fruktansvärt glad över.