Semeli.

Att

 

våga

 

stanna

 

upp

 

Vi springer längs peronger för vi har ingen tid.

Tiden har lämnat oss för länge sedan.

 

Den lämnade mig för att jag valde att inte lyssna. Jag valde istället att göra mig oövervinnerligt snabb för det kan vara så mycket enklare så. På vägen tappade jag inte bara tiden, jag tappade även en del av min själ och min närvaro. Ibland glömde jag bort att gräset var grönt och att blommorna slog ut vid vägkanten, eller att träffa människor som gav mig energi. Kanske låter det diffust och orealistiskt. Jag springer fortfarande längs personger och ibland ser jag hur min själ står utanför min kropp och observerar mig, påminner mig om att jag behöver stanna. Men idag vågar jag lyssna, i alla fall lite grann, även fast allt påminner mig om att tiden inte finns. Men vad är tid, egentligen? Vad gör vi med tid om vi inte klarar av att gå?