Semeli.

Satt på Hängmattan i veckan och försökte läsa kurslitteratur. Mitt emot mig sätter sig två personer, det framgår i deras diskussion att dem är 17 år,går på Globala gymnasiet, vill göra världen bättre men har inte riktigt kommit fram till vilket parti som är bäst men att pappa är moderat och det tycker dem inte är särskilt nice. Istället för att läsa, låtsas jag läsa och sitter med stora öron och lyssnar till vad dem pratar om. Kanske var det oförskämt, kanske skulle jag ha hoppat över till deras sida och pratat jag med, men just då ville jag mest bara vara som en liten osynlig fågel som satt där på avstånd och iaktog. Dem började diskutera att människor idag är så självcentrerade, att allt vi gör ska vi göra för oss själva, för vårt egna resultat, för vår egen lycka. "Nå DIN drömvikt", "Hur DU lyckas i karriären", "Tips för att DU ska få bästa betygen". Du, du, du. Det speglas inte bara i media utan även i hur vi ignorerar varandras existens i det offentliga, på tunnelbanan, på perongen, i butiken,i skolan. Det är som om vi vore programerade ibland att låtsas som om det inte fanns människor runt om oss. Speciellt ska vi inte prata med varandra om vi inte känner varandra eller verkligen inte måste. Kommer det någon och ber om pengar eller är väldigt onykter så låtsas vi helst som om denna person absolut inte finns. Vi ignorerar, förnekar denna persons existens. Det är enklast så. Den ena 17-åringen säger "Idag är politik så laddat medan att gå och träna är fett coolt och fräscht.Tänk om det skulle vara tvärtom, att det var trendigt att engagera sig och bry sig istället för att gå och pumpa sina muskler och diskutera dieter".