Semeli.

I mars åkte jag till Teneriffa för att hälsa på min faster som bodde där under en tid. Mi tia, mi tia. Egentligen har hon alltid varit så mycket mer än min faster. När jag var liten var hon min vän och min kompanjon när vi byggde upp egna världar i skogen eller förberedde matsäck tillsammans innan vi gick utan att veta vart. Nu när jag är äldre har hon blivit en syster och någon som jag insett inspirerat mig under hela mitt liv. Hon var den som såg allt i mig innan jag hade sett det själv. Hon gav mig tomma antecknigsböcker som hon ville att jag skulle fylla med ord för hon såg att jag älskade det. Hon berättade historier för mig som gjorde att min fantasti fick en annan dimension. Hon hjälpte mig genom att alltid låta mig göra allt själv. Även om det skiljer 44 år mellan oss så har jag alltid sett henne som jag sett mig själv. Vi har alltid stått på samma linje, vid samma vägkant, i samma kaos, i samma skogsdunge, vid samma hav, under samma tid. Underligt egentligen, men också så jävla vackert, att kunna hitta sig själv i någon som redan levt det jag lever nu. 

 

På Teneriffa speglades de stora molnen mot vågorna och vid klipporna satt fiskare iklädda stora hattar. Vi letade oss alltid bort från de stora gatorna för att hitta smultronställen med loppisar och underbar paella. På kvällarna gick vi barfota längs strandkanten och studerade hur hårt det slog och hur hårt det slagit. Livet. Havet. Livet. Hav. Vågkraft. Kraftvåg.